OM BILDENS
GRAMMATIK.
Dessa tankar kommer ur mina
erfarenheter som bildkonstnär och det nedan anförda får väl tas för vad det
är, personliga tankar och åsikter som också lätt antar formen av vederhäftiga
sanningar. Men märk väl bäste läsare mina sanningar är inte några
objektiva ståndpunkter. Sådana är svåra att finna inom konst och bildområdet.
Men jag tror att det
finns ett värde i att en bildkonstnär, som också i någon mening bedriver en
forskande verksamhet inom sitt område, formulerar sig och fastslår vissa
ståndpunkter. Alltså ett tydliggörande och en inlaga som kan brytas mot andra.
Men den egentliga anledningen till att försöka ringa in och beskriva vissa
fundament inom bildens anatomi kommer ur de möten jag har med bild och
konstintresserade när jag ibland lämnar ateljétillvaron för att
ha föredrag eller undervisa i måleri.
Jag tror att det jag då förmedlar och försöker förklara blir tydligare om man
också kan läsa det i lugn och ro.
Viktigt är också att dessa teorier vävs in i praktiska studier och prövas. Då
först skapas en relevans.
(bild:
Torsten Frank)
Bilden.
Liksom med komplementverkan inom färgläran, att en
given färg söker sin kontrast som samtidigt blir komplementfärg, så har jag
funnit att denna strävan efter jämvikt och harmoni, eller balans finns i
hela bildgrammatiken.
En dualism där, liksom i livet i övrigt, ex. det stora lugnet söker något annat
(i bildytan). För att skildra ljuset måste vi veta att rätt behandla
dess motsats mörkret, skuggorna och valörerna ner till det djupa mörkret, det
svarta icke-ljuset. Utan mörker heller inget kännbart ljus och tvärtom…
Kontrast/komplementverkan hävdar jag är en förutsättning för dynamik och liv
i bildrummet. Detta är för mig en sanning. Det märkliga är att
när eller om vi kommer till den fullständiga harmonin den totala jämvikten så
infinner sig motsatsen till liv, nämligen död och statik.
Med andra ord så länge spelet och gnistan finns mellan ytterligheterna (ex.
hetta/kyla, oro/ro, ensamhet/mångfald, hårt/mjukt, ljust/mörkt osv.) finns
också en pågående process representerad. Tecken på verksamhet och liv i
bilden. För evigt och alltid!
De flesta målare vet att två livgivande kontrastfärger, som blandas i
lika delar, dör kulörmässigt om blandningen får ett uns av vit färg i
sig. Då
uppstår grått, en slags ickefärg.
Utan kontrast/komplementverkan föds inga visuella spänningar som genererar
emotioner. Men när
spänningar nås när allt är i rörelse i strävan mot harmoni och
balans, då sker
undret: Bilden får liv! Ett alldeles eget liv.
Som sagt, dessa uttryck för dynamik och liv tenderar att dö när vi väl närmar
oss den fullbordade harmonin och balansen. Så det gäller att sätta punkt i tid.
Och det måste vara högst personligt, eftersom det är en avgörande faktor för
slutresultatet och bildens kvalitet.
Efter vila och tystnad behöver vi något annat. Något som bryter
det rådande tillståndet så
det inte blir konstant och ointressant. Vi behöver en växling. Och
det är ofta här, i denna växling, som
bildskaparen avslöjar sig. Det är ofta här som ev. kvalitéer eller brister
framkommer. Jag tror att just här visar vi oss, i dessa möten mellan
ytterligheter.
Liksom i musiken: Existerar ljudet och musiken utan motpolen den stilla (eller
dånande) tystnaden, behöver inte dessa ytterligheter varandra? Lite
drastiskt kanske, men vi kan nog heller inte förhålla oss till själva livet
utan att väga det mot och spegla det i dess motsats. Döden. Liksom vi inte kan
förhålla oss till döden utan att hålla fram livet. Ja, hur lång ska pausen
vara, vad föregår pausen tystnaden, vad kommer sedan? Vilken replik följer
på det förra? Även i andra sammanhang framkommer det här; man kan inte alltid ha kul! Livet är inte en fest, hela tiden. Ett gott vin
smakar inte lika gott om det dricks för ofta för då tappar det lite av sin
egenart och blir en vardaglighet bland andra. Själv har jag också insett att
den ibland rusande tiden som tenderar att gå fortare ju äldre jag blir mår
bra av lite leda och letargi, lite tråkighet så att man nästan börjar snegla
mot klockan. Vi måste ha tråkigt ibland för att sedan ha riktigt
skoj! Tiden måste få gå både snabbt OCH långsamt.
Eller; en sciencefictionfilm som fungerar och berör, måste också ha inslag av något vi kan referera
till och känna igen oss i så att vi kan och vill sluka fictionen. Även den
grekiska mytologin, under antiken, med sin kult kring
Apollon och Dionysos pekar
på denna dualism. Nödvändiga och fungerande motpoler.
Dessa självklarheter
(och förnumstigheter... ) visar att kontrastverkan är tydliggörande på olika
vis och jag brukar säga att ett kvalitetsmått inom
konsten är just tydlighet och att variationsmöjligheterna i
sammanhanget oändliga. Det finns inga begränsningar. Men allt följer den lagbundna strävan efter harmoni.
Tydlighet är alltså avhängigt beroende av någon form av kontrastverkan. Det
behöver inte innebära att bilden blir ren och klar kanske t.o.m. hård.
Rembrandt och Vermeer ex. var inte hårda i sina bilder men dom jobbade
konsekvent med ljuset, spelet mellan mörker och ljus. Ytterligheter som
dom logiskt och inkännande kopplade och knöt samman med mjuka valörövergångar.
Men i deras bilder kvarstår ändå det starka och hissnande växelspelet mellan
ljus och mörker. Det är närvarande och tydligt, trots alla mjuka
valörskalor. Ja även denna kontrast är ju viktig; de hårda ytterligheterna mot
det mjuka, valörerna där emellan.
Utan känsla och kunskap om dessa avgörande förhållanden så riskerar man att
famla i sitt bildskapande, även om det går att hamna rätt ibland men kanske utan att
veta
varför. Men värre och vanligare är nog när det inte går bra när det inte
stämmer. Att då inte heller förstå eller ens ana orsakerna till problemen skapar
frustrationer som på sikt kan bli förödande för en som målare och bildskapare.
Därför så dristar jag mej att motsäga Matisse när han hävdar att ”konsten måste
stå fri från doktriner”, en ganska dogmatisk (!) ståndpunkt som han delade med
Picasso…
Jag menar att min tes inte är hämmande emedan variationsmöjligheterna är
oändliga och att grunden i betraktningssättet är sprunget ur livet självt i det
att inget är konstant eller evigt utan allt är statt i ständig förändring,
men i olika hastighet. Evolutionen har inte avstannat bara för att vi råkar leva just nu! Det ena ger det andra i en ständigt pågående
process och varför skulle konsten och bilden vara frikopplade från den. Tydligt blir det
om vi tar in fundamentet syn i sammanhanget. Det finns en mekanism i våra ögon som söker balans och
jämvikt (se bl.a. successionskontrast och simultankontrast inom färgläran). Jag hävdar
denna komplementverkan inom hela bildgrammatiken (se exempel på
ämnesområden på sista sidan).
(bild:
Johannes Andersson)
Nåväl, med den här
ingången blir det lättare att analysera bilder dvs. alla slags bilder. Det blir möjligt att tränga bakom det som ibland
verkar magiskt och ofattbart. Om vi håller oss innanför bildytan, (i den
platta och tvådimensionella världen, märk väl detta senaste vilket nog tål
att förtydliga; det är två helt olika världar vi rör oss i. Bildens
verklighet kontra det pågående livets omgivande tredimensionella verklighet
som ju faktiskt har reell djupverkan vilket den platta bilden saknar med sina
två dimensioner; höjd och bredd, men - icke - djup), så hävdar jag
att allt går att förklara rent grammatiskt. Men, naturligtvis så tolkar vi
bildintryck subjektivt, precis som vi målar och tolkar ett givet motiv olika. Vi är ju unika varelser
trots att vi
genetiskt är så till synes lika varandra.
Men vi har nu bättre möjligheter att föra en dialog kring och analysera
bilder, på ett sätt som gör det
lite mindre svårt i denna den subjektivaste av världar: bild och KONSTVÄRLDEN.
Liksom när vi färgsätter ett rum bör vi känna till vissa grunder, ex. att
rummet tenderar att växa och expandera om vi målar eller tapetserar ljust och
luftigt. Och tvärtom om vi målar murrigt och mörkt, då krymper rummet. Vi måste
göra färgval och ev. mönsterinslag. Faktorer som alla
påverkar upplevelsen av rummet.
Inom bildmåleriet är det ständiga och avgörande beslut som måste fattas med ännu
fler faktorer involverade och besluten övervägs kanske inte alltid utan mycket görs också
hastigt impulsivt under målandet. Det går inte att tänka på den här processen hela
tiden, då om inte förr uppstår beslutsångest… allt är ett
samspel en samverkan och för mycket av analys under arbetet riskerar att stänga
ute det andra det ickerationella, ingivelsen och lusten.
Om vi återvänder till vårt nymålade rum så gränsar det till ett annat rum en
annan yta och många problem med färgsättning uppstår nog just här. Grundproblemet är,
förmodligen, okunskap om omgivningens betydelse d.v.s. att färger,
former och valörer är så påverkbara och föränderliga beroende på vad som
anbringas bredvid. När vi ändrar något i omgivningen ändrar vi också det centrala, det som
redan finns där och som vi kanske inte skulle ändra på. Oavsett vad vi gör
runt en given yta så påverkas den ytan av det vi gör bredvid. Så
omgivningens betydelse kan inte nog betonas.
Det här kan ju vara bra att tänka på när vi renoverar och gör om i våra hem men
eftersom dessa fundament gäller även i den tvådimensionella bildvärlden så måste
vi träna oss och bli mer erfarna om vi vill växa som bildskapare eller
bildkonsumenter/betraktare och konstälskare.
Det inre spelet.
"Att undersöka den lagbundna strävan efter harmoni i bildens grammatiska
ytterligheter genom mig, det är en viktig del av mitt måleri."
Så formulerade jag det för några år sedan när jag blev uppmanad att beskriva
mitt måleri. Till det vill jag också lägga; det pågår ett inre spel spelet om
balansen mellan det rationella och det irrationella eller om mötet mellan det
medvetna, intellektet och det intuitiva det undermedvetna.
Båda sidorna, ytterligheterna, kräver existensberättigande i bildrummet för att
skapa dynamik och underströmmar (som om Apollon och Dionysos ständigt är
närvarande i ateljén). Olikheter som sammantaget ger en helhet med
större djup. Dessa olikheter kan vara enbart antydda men också jättetydliga och allt där
emellan men det är bildskaparen som anger dessa ramar för betraktaren. Vi kan göra
det mer eller mindre tydligt MEN det måste göras.
Så lyssna både till det outsagda, (kanske det mest förbjudna, det
oreflekterade och intuitiva, det hämningslösa och spontana å ena sidan) och på
empirisk kunskap. Likt den hela mänskan i
antikens Grekland som var öppen både för Dionysos och Apollon. Bejaka
dessa till synes oförenliga kontrasterande sidor i tillvaron. Det fantasifulla
berusande bubblande sprittande livsbejakandet och det klara analytiska och
kanske kritiskt reflekterande tänkandet. Så att alltid tanke och hjärta på något
sätt finns representerade i bilden.
Jag anar ibland en misstro eller misstänksamhet från kolleger som intar en
slags värnande försvarsattityd mot dessa mina tankar. Tankar som tenderar att
delvis spräcka myten om den unika Konstnären som schaman med tolkningsföreträden
och som gärna tiger om sitt verk och låter bilden tala så att inget av
magi riskeras.
Mina tankar om allt det här är säkert inget omvälvande eller nytt, det går
nog att plocka fram ur andras erfarenheter också tror jag. För mig är det
starkt eftersom det kommer ur och genom mitt dagliga målande, sedan 1976.
Därför är det mina erfarenheter, genom teoretiska analyser och mycket
praktiskt arbete.
Jag tro inte att bildens kraft eller
”magi” förlorar något med mitt synsätt i stället öppnas andra perspektiv.
Fördelen är att redskapen och sammanhangen blir tydligare och att vi inte blir så beroende av
slump och tillfälligheter eller det som kallas inspiration.
Visst är det här är viktigt för mig själv när jag arbetar, i mitt målande men jag
märker också kraften och verkningsgraden i att enkelt och redigt bena upp
bildproblematiken även när jag undervisar. När elever som en kort tid testar
relevansen i det här växer och lättare kan angripa alla problem som så lätt
visar sig under målandet ja då har jag funnit att, som jag nämnde inledningsvis,
jag även skriftligen behöver fastslå de här tankarna och åsikterna även om det
avgörande är att möta allt det här med penslar eller andra arbetsmaterial i
handen. Enbart det skrivna eller utsagda räcker inte, så är det.
Min förhoppning är att mina tankar och erfarenheter kan vara till hjälp, kanske
kan något av detta bli delar av dina sanningar?
(bild: Johannes Andersson)
Utan rangordning följer
här viktiga beståndsdelar, ämnesområden som i sig är nödvändiga att studera.
Saknas något område som inte går att peta in under de olika rubrikerna så ber
jag dig kontakta mig för då blir jag nyfiken!
FORMAT
bild och arbetsyta/area, kantigt, runt, stående eller vilande osv.
KOMPOSITION
överskådlighet,
harmoni/disharmoni, rytm osv.
SYMBOLER
tecken/budskap, ibland själva motivet dess kontext och historiska
tillhörighet
LJUS
valörer, från det ljusaste ljusa över till det mörkare och det svarta
stark emotiv och psykologisk verkan, rörelse
och plastikfaktor
FÄRG
kulörer, som i sig är bärare av en egen psykologi
FORM
karaktärer, motformer, organiskt/oorganiskt, mellanrum, riktningar
de geometriska grundformerna och variationer av dessa
LINJEN
det endimensionella/streck, kalligrafin, den personliga linjen
som i sig
inte bildar form utan förblir
ett streck en linje och är sig själv nog
YTA
den fysiska påtagligheten, materialiten, bildytan, texturen, lämningar och spår av
bildskaparen själv, bildens hud
Naturligtvis går de olika
ämnesområdena in i varandra och tangerar varandra på olika sätt och vi
värderar dem olika men den här
struktureringen äger ändå en giltighet.
Kommentarer och reaktioner på
texten emottages tacksamt.
Kopiering är inte tillåten utan medgivande av undertecknad.
Brunskog i
februari 2000 ©
Kenneth Börjesson Där
framme i Mölnerud
671 94
Brunskog
Telefon:
0570/550 47
e-post: kenneth.borjesson@gmail.com
Bildskaparna: Torsten Frank och
Johannes
Andersson.