bildkonstnär Kenneth Börjesson  hem  bilder  aktuellt  CV  bildgrammatik  kontakt

 



 

OM BILDENS GRAMMATIK. 

Dessa tankar kommer ur mina erfarenheter som bildkonstnär och det nedan anförda får väl tas för vad det är, personliga tankar och åsikter som också lätt antar formen av vederhäftiga sanningar. Men märk väl bäste läsare mina sanningar är inte några objektiva ståndpunkter. Sådana är svåra att finna inom konst och bildområdet. Men jag tror att det finns ett värde i att en bildkonstnär, som också i någon mening bedriver en forskande verksamhet inom sitt område, formulerar sig och fastslår vissa ståndpunkter. Alltså ett tydliggörande och en inlaga som kan brytas mot andra.
Men den egentliga anledningen till att försöka ringa in och beskriva vissa fundament inom bildens anatomi kommer ur de möten jag har med bild och konstintresserade när jag ibland lämnar ateljétillvaron för att ha föredrag eller undervisa i måleri.
Jag tror att det jag då förmedlar och försöker förklara blir tydligare om man också kan läsa det i lugn och ro.
Viktigt är också att dessa teorier vävs in i praktiska studier och prövas. Då först skapas en relevans. 

 

                      (bild: Torsten Frank)

 

Bilden.
Liksom med komplementverkan inom färgläran, att en given färg söker sin kontrast som samtidigt blir komplementfärg, så har jag funnit att denna strävan efter jämvikt och harmoni, eller balans finns i hela bildgrammatiken.
En dualism där, liksom i livet i övrigt, ex. det stora lugnet söker något annat (i bildytan). För att skildra ljuset måste vi veta att rätt behandla dess motsats mörkret, skuggorna och valörerna ner till det djupa mörkret, det svarta icke-ljuset. Utan mörker heller inget kännbart ljus och tvärtom…
Kontrast/komplementverkan hävdar jag är en förutsättning för dynamik och liv i bildrummet. Detta är för mig en sanning. Det märkliga är att när eller om vi kommer till den fullständiga harmonin den totala jämvikten så infinner sig motsatsen till liv, nämligen död och statik.
Med andra ord så länge spelet och gnistan finns mellan ytterligheterna (ex. hetta/kyla, oro/ro, ensamhet/mångfald, hårt/mjukt, ljust/mörkt osv.) finns också en pågående process representerad. Tecken på verksamhet och liv i bilden. För evigt och alltid!
 
   De flesta målare vet att två livgivande kontrastfärger, som blandas i lika delar, dör kulörmässigt om blandningen  får ett uns av vit färg i sig. Då uppstår grått, en slags ickefärg.
Utan kontrast/komplementverkan föds inga visuella spänningar som genererar emotioner. Men när spänningar nås när allt är i rörelse i strävan mot harmoni och balans, då sker undret: Bilden får liv! Ett alldeles eget liv.
Som sagt, dessa uttryck för dynamik och liv tenderar att dö när vi väl närmar oss den fullbordade harmonin och balansen. Så det gäller att sätta punkt i tid. Och det måste vara högst personligt, eftersom det är en avgörande faktor för slutresultatet och bildens kvalitet.

   Efter vila och tystnad behöver vi något annat. Något som bryter det rådande tillståndet så det inte blir konstant och ointressant. Vi behöver en växling. Och det är ofta här, i denna växling, som bildskaparen avslöjar sig. Det är ofta här som ev. kvalitéer eller brister framkommer. Jag tror att just här visar vi oss, i dessa möten mellan ytterligheter.
Liksom i musiken: Existerar ljudet och musiken utan motpolen den stilla (eller dånande) tystnaden,  behöver inte dessa ytterligheter varandra? Lite drastiskt kanske, men vi kan nog heller inte förhålla oss till själva livet utan att väga det mot och spegla det i dess motsats. Döden. Liksom vi inte kan förhålla oss till döden utan att hålla fram livet. Ja, hur lång ska pausen vara, vad föregår pausen tystnaden, vad kommer sedan? Vilken replik följer på det förra? Även i andra sammanhang framkommer det här; man kan inte alltid ha kul! Livet är inte en fest, hela tiden. Ett gott vin smakar inte lika gott om det dricks för ofta för då tappar det lite av sin egenart och blir en vardaglighet bland andra. Själv har jag också insett att den ibland rusande tiden som tenderar att gå fortare ju äldre jag blir mår bra av lite leda och letargi, lite tråkighet så att man nästan börjar snegla mot klockan. Vi måste ha tråkigt ibland för att sedan ha riktigt skoj! Tiden måste få gå både snabbt OCH långsamt.
Eller; en sciencefictionfilm som fungerar och berör, måste också ha inslag av något vi kan referera till och känna igen oss i så att vi kan och vill sluka fictionen. Även den grekiska mytologin, under antiken, med sin kult kring
Apollon och Dionysos pekar på denna dualism. Nödvändiga och fungerande motpoler.
 
  
Dessa självklarheter (och förnumstigheter... ) visar att kontrastverkan är tydliggörande på olika vis och jag brukar säga att ett kvalitetsmått inom konsten är just tydlighet och att variationsmöjligheterna i sammanhanget oändliga. Det finns inga begränsningar. Men allt följer den lagbundna strävan efter harmoni.
Tydlighet är alltså avhängigt beroende av någon form av kontrastverkan. Det behöver inte innebära att bilden blir ren och klar kanske t.o.m. hård. Rembrandt och Vermeer ex. var inte hårda i sina bilder men dom jobbade konsekvent med ljuset, spelet mellan mörker och ljus. Ytterligheter som dom logiskt och inkännande kopplade och knöt samman med mjuka valörövergångar.
Men i deras bilder kvarstår ändå det starka och hissnande växelspelet mellan ljus och mörker. Det är närvarande och tydligt, trots alla mjuka valörskalor. Ja  även denna kontrast är ju viktig; de hårda ytterligheterna mot det mjuka, valörerna där emellan.
 
Utan känsla och kunskap om dessa avgörande förhållanden så riskerar man att famla i sitt bildskapande, även om det går att hamna rätt ibland men kanske utan att veta varför. Men värre och vanligare är nog när det inte går bra när det inte stämmer. Att då inte heller förstå eller ens ana orsakerna till problemen skapar frustrationer som på sikt kan bli förödande för en som målare och bildskapare.
Därför så dristar jag mej att motsäga Matisse när han hävdar att ”konsten måste stå fri från doktriner”, en ganska dogmatisk (!) ståndpunkt som han delade med Picasso…
Jag menar att min tes inte är hämmande emedan variationsmöjligheterna är oändliga och att grunden i betraktningssättet är sprunget ur livet självt i det att inget är konstant eller evigt utan allt är statt i ständig förändring, men i olika hastighet. Evolutionen har inte avstannat bara för att vi råkar leva just nu! Det ena ger det andra i en ständigt pågående process och varför skulle konsten och bilden vara frikopplade från den. Tydligt blir det om vi tar in fundamentet syn i sammanhanget. Det finns en mekanism i våra ögon som söker balans och jämvikt (se bl.a. successionskontrast och simultankontrast inom färgläran). Jag hävdar denna komplementverkan inom hela bildgrammatiken (se exempel på ämnesområden på sista sidan).




            (bild: Johannes Andersson) 
             

                                                                                             

Nåväl, med den här ingången blir det lättare att analysera bilder dvs. alla slags bilder. Det blir möjligt att tränga bakom det som ibland verkar magiskt och ofattbart. Om vi håller oss innanför bildytan, (i den platta och tvådimensionella världen, märk väl detta senaste vilket nog tål att förtydliga; det är två helt olika världar vi rör oss i. Bildens verklighet kontra det pågående livets omgivande tredimensionella verklighet som ju faktiskt har reell djupverkan vilket den platta bilden saknar med sina två dimensioner; höjd och bredd, men - icke - djup), så hävdar jag att allt går att förklara rent grammatiskt. Men, naturligtvis så tolkar vi bildintryck subjektivt, precis som vi målar och tolkar ett givet motiv olika. Vi är ju unika varelser trots att vi genetiskt är så till synes lika varandra.
Men vi har nu bättre möjligheter att föra en dialog kring och analysera bilder, på ett sätt som gör det lite mindre svårt i denna den subjektivaste av världar: bild och KONSTVÄRLDEN.
Liksom när vi färgsätter ett rum bör vi känna till vissa grunder, ex. att rummet tenderar att växa och expandera om vi målar eller tapetserar ljust och luftigt. Och tvärtom om vi målar murrigt och mörkt, då krymper rummet. Vi måste göra färgval och ev. mönsterinslag. Faktorer som alla påverkar upplevelsen av rummet.
Inom bildmåleriet är det ständiga och avgörande beslut som måste fattas med ännu fler faktorer involverade och besluten övervägs kanske inte alltid utan mycket görs också hastigt impulsivt under målandet. Det går inte att tänka på den här processen hela tiden, då om inte förr uppstår beslutsångest… allt är ett samspel en samverkan och för mycket av analys under arbetet riskerar att stänga ute det andra det ickerationella, ingivelsen och lusten.  
Om vi återvänder till vårt nymålade rum så gränsar det till ett annat rum en annan yta och många  problem med färgsättning uppstår nog just här. Grundproblemet är, förmodligen, okunskap om omgivningens betydelse d.v.s. att färger, former och valörer är så påverkbara och föränderliga beroende på vad som anbringas bredvid. När vi ändrar något i omgivningen ändrar vi också det centrala, det som redan finns där och som vi kanske inte skulle ändra på. Oavsett vad vi gör runt en given yta så påverkas den ytan av det vi gör bredvid. Så omgivningens betydelse kan inte nog betonas.
Det här kan ju vara bra att tänka på när vi renoverar och gör om i våra hem men eftersom dessa fundament gäller även i den tvådimensionella bildvärlden så måste vi träna oss och bli mer erfarna om vi vill växa som bildskapare eller bildkonsumenter/konstälskare.
 

Det inre spelet.
"Att undersöka den lagbundna strävan efter harmoni i bildens grammatiska ytterligheter genom mig, det är en viktig del av mitt måleri."
Så formulerade jag det för några år sedan när jag blev uppmanad att beskriva mitt måleri. Till det vill jag också lägga; det pågår ett inre spel spelet om balansen mellan det rationella och det irrationella eller om mötet mellan det medvetna, intellektet och det intuitiva det undermedvetna.
Båda sidorna, ytterligheterna, kräver existensberättigande i bildrummet för att skapa dynamik och underströmmar (som om Apollon och Dionysos ständigt är närvarande i ateljén). Olikheter som sammantaget ger en helhet med större djup. Dessa olikheter kan vara enbart antydda men också jättetydliga och allt där emellan men det är bildskaparen som anger dessa ramar för betraktaren. Vi kan göra det mer eller mindre tydligt MEN det måste göras.
Så lyssna både till det outsagda, (kanske det mest förbjudna, det oreflekterade och intuitiva, det hämningslösa och spontana å ena sidan) och på empirisk kunskap. Likt den hela mänskan i antikens Grekland som var öppen både för Dionysos och Apollon. Bejaka dessa till synes oförenliga kontrasterande sidor i tillvaron. Det fantasifulla berusande bubblande sprittande livsbejakandet och det klara analytiska och kanske kritiskt reflekterande tänkandet. Så att alltid tanke och hjärta på något sätt finns representerade i bilden.

Jag anar ibland en misstro eller misstänksamhet från kolleger som intar en slags värnande försvarsattityd mot dessa mina tankar. Tankar som tenderar att delvis spräcka myten om den unika Konstnären som schaman med tolkningsföreträden och som gärna tiger om sitt verk och låter bilden tala så att inget av magi riskeras.
Mina tankar om allt det här är säkert inget omvälvande eller nytt, det går nog att plocka fram ur andras erfarenheter också tror jag. För mig är det starkt eftersom det kommer ur  och genom mitt dagliga målande, sedan 1976. Därför är det mina erfarenheter, genom teoretiska analyser och mycket praktiskt arbete.
Jag tro inte att bildens kraft eller ”magi” förlorar något med mitt synsätt i stället öppnas andra perspektiv.
Fördelen är att redskapen  och sammanhangen blir tydligare och att vi inte blir så beroende av slump och tillfälligheter eller det som kallas inspiration.
Visst är det här är viktigt för mig själv när jag arbetar, i mitt målande men jag märker också kraften och verkningsgraden i att enkelt och redigt bena upp bildproblematiken även när jag undervisar. När elever som en kort tid testar relevansen i det här växer och lättare kan angripa alla problem som så lätt visar sig under målandet ja då har jag funnit att, som jag nämnde inledningsvis, jag även skriftligen behöver fastslå de här tankarna och åsikterna även om det avgörande är att möta allt det här med penslar eller andra arbetsmaterial i handen. Enbart det skrivna eller utsagda räcker inte, så är det.
Min förhoppning är att mina tankar och erfarenheter kan vara till hjälp, kanske kan något av detta bli delar av dina sanningar? 

 

  (bild: Johannes Andersson)


 

Utan rangordning följer här viktiga beståndsdelar, ämnesområden som i sig är nödvändiga att studera. Saknas något område som inte går att peta in under de olika rubrikerna så ber jag dig kontakta mig för då blir jag nyfiken! 

 

FORMAT                       bild och arbetsyta/area, kantigt, runt, stående eller vilande osv. 

KOMPOSITION              överskådlighet, harmoni/disharmoni, rytm osv. 

SYMBOLER                    tecken/budskap, ibland själva motivet dess kontext och historiska tillhörighet                                      

LJUS                             valörer, från det ljusaste ljusa över till det mörkare och det svarta
                                    stark emotiv och psykologisk verkan, rörelse och plastikfaktor 

FÄRG                            kulörer, som i sig är bärare av en egen psykologi 

FORM                            karaktärer, motformer, organiskt/oorganiskt, mellanrum, riktningar
                                    de geometriska grundformerna och variationer av dessa 

LINJEN                         det endimensionella/streck, kalligrafin, den personliga linjen som i sig
                                    inte bildar form utan förblir ett streck en linje och är sig själv nog

YTA                              den fysiska påtagligheten, bildytan, texturen, lämningar och spår av bildskaparen själv, bildens hud 

      
                                  

Naturligtvis går de olika ämnesområdena in i varandra och tangerar varandra på olika sätt och vi värderar dem olika men den här struktureringen äger ändå en giltighet.  

 

 

Kommentarer och reaktioner på texten emottages tacksamt.
Kopiering är inte tillåten utan medgivande av undertecknad. 

 

Brunskog i februari 2000                                ©    Kenneth Börjesson  Där framme i Mölnerud
                                                                         671 94 Brunskog
                                                                         Telefon:  0570/550 47
                                                                         e-post:
kenneth.borjesson@gmail.com
                                                                         Bildskaparna: Torsten Frank och
                                                                         Johannes Andersson.



 

 

www.artbykennethborjesson.com